Avstamp med Blodsocker 10.0

Jag har haft diabetes sedan tjugosex år tillbaka (tror jag?) är väl kanske inte direkt den perfekta öppningen på vad nu detta kommer att bli men så är det.

Det kanske är lite talande dels om hur jag är som person och hur stor vikt jag har lagt vid den livslånga plåga som är sjukdomen Diabetes. Sockersjuka låter lite för oldschool, då är det bättre man uppgraderar sig och i alla fall säger Kolhydratssjuka. För det är där jag står idag, jag ska försöka räkna ut hur mycket kolhydrater det ligger på tallriken och sen ta mitt snabbverkande insulin efter hur mycket kolhydrater det ligger på tallriken. Att man efter att ha ätit en liten stund så kanske man kommer fram till det ögonblick man sitter stirrandes ner på tallriken börjar tänka ”Shit, jag orkar inte äta allt det där”.

Jag har tidigare tagit fasta insulindoser, 14 till frukost, 8 till lunch, 14 till middagen och 34 enheter långtidsverkande Lantus Solostar till kvällen. Vad jag har ätit har inte spelat så stor roll, jag har tutat, kört på och inte tänkt nåt mer på det. Mitt HBA1C har min Diabetesläkare varit nöjd med och har han varit nöjd så lär det väl ha varit bra.

Natten till deb 2’a Oktober hamnade jag  en i koma natten till Fredagen den 2’a Oktober och skrämde livet ur min älskade fru som räddade livet på mig och det var efter den smällen som jag har träffat min diabetessköterska och min läkare (som jag har haft från dag 1) varje månad och diskuterat hur min diabetesvardag ska se ut i framtiden. Jag har som sagt börjat räkna kolhydrater, äter det jag vill och tar sedan mitt insulin efter hur många kolhydrater det ligger på tallriken.

Jag tog nyss blodsockret och hade då 10.0, ett värde som jag sedan matade in i den CGM (CGM står för Continuous Glucose Monitoring, på svenska Kontinuerlig Blodsocker Mätare) som jag sedan Oktober har fått låna från diabetes-endokrinmottagningen på Falu Lasarett. En CGM består av en liten grej du ”skjuter” fast på magen, den där lilla grejen har en lite tunn tråd som sedan mäter ditt blodsockervärde inuti din kropp, på den sitter sedan sändare som skickar över värdena till en liten mottagare där du enkelt kan se hur du ligger till i ditt blodsocker. Fördelen med en CGM är att den dessutom kan larma om mina blodsockervärden är helt på tok och blir för höga eller för låga.

I och med att jag har haft diabetes så pass länge så har min kropp vant sig vid att mitt blodsocker kan vara båda för högt eller för lågt och det har resulterat i att jag inte längre snappar upp varningssignalerna av när mitt blodsocker blir för lågt, får en insulinkänning och till slut riskerar att faller ner i en koma. Med andra ord så är en CGM något som talar om för mig att nu lär jag stoppa i mig någonting sött för att få upp mitt blodsocker, annars tar min kropp stryk och till slut så kanske jag förlorar medvetandet.

Det var det sistnämnda, att förlora medvetandet som hände mig natten till den 2’a Oktober. Jag hade hamnat i en Diabeteskoma mitt i natten, jag krampade, bet sönder tungan och var helt borta. Jag har turen att vara gift med världens underbaraste & sötaste tjej och det var hon som upptäckte att någonting inte var som det skulle, hon ringde 112 efter att hon smetat in honung eller sirap på mina läppar vilket gjorde att mitt blodsocker steg lite. Jag har själv inget minne utav någonting av allt detta, det enda jag minns är att jag har två personer i ambulansuniform ståendes bredvid mig där jag ligger i sängen som har fått liv i mig och undrar hur det är med mig.

Det jag däremot minns är hur det är att återhämta sig från en sådan här sak. Koman jag hamnade i påminde den här gången om ett Epilepsianfall och det fick jag veta att det kan en det göra ibland när en Diabetiker hamnar i en koma, hur och varför det blir så hade inte min Diabetesläkare något svar på, det bara blir så ibland. Jag vart i alla fall körd till Falu Lasarett och Akuten där dom höll mig under uppsikt och talade om att jag nu inte fick köra bil under tre månader, förmodligen för att jag hade hamnat i en koma som såg ut att vara ett Epilepsianfall. Jag fick dom besked när jag träffat min Diabetesläkare att jag visst fick köra bil och att det nog hade blivit nåt knas nere på Akuten. Det värsta och det jag dock led mest av var att ha en sönderbiten tunga vilket resulterade i att jag knappt kunde äta någonting utan fick leva på mjukt bröd, varma koppen, vatten och mjölk i en vecka

Det var detta som gjorde att jag sedan dess har en liten apparat som piper & talar om för mig att ”Nu är ditt blodsocker för lågt” och då lär jag släppa det jag håller på med och se till att få i mig något som höjer mitt blodsocker. Ett par glas mjölk, druvsocker, knäckebrödsmackor eller varför inte lite chocklad. Denna lilla apparat är alltså nåt som räddar livet på människor som mig och dessutom så kostar ju allt givetvis pengar och landstingen runt om i Sverige har ju en budget att hushålla sig till och då är vi där vi är idag. Ska man rädda liv eller ska man spara pengar ?

Jag märker att man kan skriva en hel bok om det här, det har jag inte tänkt göra. Jag har tänkt att skriva av mig lite, försöka förklara hur en diabetikers vardag kan se ut och i detta fall blir det min vardag ni får ta del av

Nicklas Ingels

Författare: Nicklas Ingels

Född i Augusti 1973 och uppväxt i en någorlunda normal men ändå dysfunktionell familj. Är en rätt problemfri man förutom det där med diabetesen som dök upp 1990 och blev med Insulinpump den 28 Januari 2016. Gillar musik, film (speciellt Blade Runner), Datorer, Datorspel, Internet, Öl och människor som tror på sig själva och fysikens lagar. Tokälskar sin underbara hustru Lotta som är den personen han får stödja sig emot när det behövs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *