Alien RPG

"Last Days of Hadley's Hope" | 3/1/2022

Jahapp, då har man fått prova på rollspelet Alien från dom Svenska Rollspelsmakarna på  Fria Ligan och jösses vilken skillnad det var mot Call Of Cthulhu som jag grottat ner mig mest i när det gäller Rollspel. Nu bjöds det istället på Action, sexsidiga tärningar i drivor, kartor och sist men inte minst, rymdens jävligaste väsen i form av Aliens i alla dess stadier.

Äventyret vi spelade heter "Hadley's Hope" och ingår i Alien RPG Core Rulebook och fungerar som ett introduktionsäventyr man kan spela färdigt i en enda sittning (Vår session tog lite drygt fyra timmar). Det fungerade smidigt och man fick bekanta sig med spelets regler, tärningarnas funktion och slutligen hur spelet i sig är uppbyggt (som i detta fall Fria Ligans utmärkta "Year Zero"). Karaktärerna vi spelade var redan skapade och medföljer som färdiga karaktärer i Alien Core Rulebook. Jag iförde mig rollen som en kvinnlig pilot som inte är rädd att kliva fram först när det gäller. Det tog inte lång tid innan vi mötte på vår första fara och ni kan nog gissa vilken typ av fara det var?

Uppdraget gick kortfattat ut på att vi jobbar på en gudsförgäten måne vid namn "LV-426"  som Wayland-Yutani har bestämt sig kan vara värd att prospektera. Det är gott om jobb men även lika gott om faror.  Den allmäna känslan på basen är att dom som sitter på stolarna och styr gör precis vad dom vill med oss som får göra grovjobbet men mänskligheten är ju sådan att man är villig att göra det mesta bara man tjänar en rejäl slant? Dessutom hade det precis anlänt två höjdare från Wayland-Yutani som verkar ha varit någon form av inspektionsgrupp som förmodligen hade kommit för att ge oss nya jävligare uppgifter att utföra och klaga på något vi precis hade genomfört.

På "LV-426" och vår bas "Hadley's Hope"  var det är precis som vanligt förutom att någon hade drabbats av någon sorts parasit och avlidit. Något som kunde liknas vid en ormliknande varelse hade tydligen på något sätt tagit sig ur den nu avlidnes kropp och  slingrat sig ner någonstans i "Hadley´s Hope". Fler människor har tydligen uppvisat samma symptom som den nu avlidne och det verkar som mer skit har landat på fläkten och ni kan ju gissa vilka som fick "städa upp".

Min grupp bestod av totalt 4 personer och vi var bara glada för att få komma bort från våran bas på "LV-426" för att fixa något externt som jävlades en bit bort ifrån basen. Det var ren lyx att ett tag och komma bort från allt skit med parasiter & höjdare från Wayland-Yutani ombord på stationen. Nu var det ju inte direkt så att solen skiner på oss utanför basen och vi befann oss inte heller på en sandstrand nu när vi lämnat "tryggheten" bakom oss på stationen. Vi fick en chans att fly fältet ett tag och ett jobb är ett jobb, pengarna lär man arbeta för att få inkassera. Så vi drog iväg och fixade någon sändare eller nåt annat tekniskt som var i behov av service ute i ödemarken på månen vi jobbar och lever på.

När vi väl kom tillbaka till "Hadley's Hope" så var läget något helt annat än när vi lämnade den. Vi hade haft någon form av kommunikation med basen när vi var ute på vårat uppdrag men i slutändan så hördes det mest någon form av störningar och till slut hade vi bara hört ett brusande statiskt ljud. Det är då själva fan att om man försöker lämna en form av helvete så möts man bara av ett annat. Det fordon som hade tagit oss ut på vårat uppdrag hade gett upp på tillbakavägen så käftsmällarna började landa redan innan vi hade hunnit tillbaka och vi fick gå dom sista kilometrarna till  "Hadley´s Hope"  och snabbt inse att det nu mest liknande en rätt så öde bas. Det var mörkt, tyst och spår av någon form av strider kunde vi se, i vissa utrymmen såg det ut som en tromb hade passerat fram och de vapenförråden vi hittade var till stor del länsade.

Vad fan i alla helveten hade hänt? Det vi visste var att någon hade drabbats av någon form av parasit strax före vi hade lämnat stationen men den personen hade ju fått vård men dessvärre inte överlevt, vi hade hört att "det inte är någon fara, läget är lugnt" men vad vi möttes av när vi var tillbaka sade oss något helt annat.

Så mycket kan jag ju avslöja att "Parasit" är en rätt snäll benämning på vad vi mötte. Det var då inte mjölmaskar vi träffade på men som tur var så hade jag en pistol, en annan av oss en skärbrännare och någon av oss var duktig på att fixa tekniska och elektiska saker som gett upp och kunde då även öppna dörrar som vi annars inte hade kunnat ta oss igenom. Vi gjorde vad vi kunde för att freda oss.

Det skall kanske tilläggas att stationen eller rättare sagt våran bas på "LV-426" är rätt stor och dessutom i flera våningar så det gäller att försöka vara tyst när man ska söka efter vapen, tänka på vad man kan ha nytta av, vad man ska ge fan i och sist men inte minst vad man kan stöta på när man rör sig i "Hadley´s Hope". Är man inte försiktig. lugn och tyst av sig så kan man locka åt sig hemskheter man vill slippa möta.

I ett av rummen i "Hadley´s Hope" så hittade jag en behållare för transportera ett av två "ägg" modell större som var inkapslade i någon sorts vätska, detta i ett rum där dessa saker egentligen inte borde ha funnits men där någon tydligen bestämt sig för att bygga något sorts provisoriskt labb och utforska dessa ägg i ett utrymme som hade fördelen av att inte vara helt sönderslaget eller se ut som ett mindre slakthus. Allt detta skulle jag behöva upptäcka efter att nätt och jämnt överlevt en attack av en Xenomorph som kanske inte var den största där vi befann oss men tillräckligt stor för att ge mig påslag av både stress och chock. Det var efter det mötet med en en klassisk "Alien" som jag började använda den M314 Motion Tracker som ingick in min arsenal och med den kunde vi upptäcka eventuella rörelser runtomkring oss och förhoppningsvis hinna få ett försprång och röra oss i rätt riktning innan eventuella faror kom för nära.  Det är tur att man är i ett lag där man måste hjälpa varandra för annars så hade man nog  slutat som en kuvös för en Chestburster. 

Slutsats

Det är action, det är många slag med ett flertal sexsidiga tärningar som avgör hur det går och framförallt, vill du överleva eller vill du fullfölja det din arbetsgivare vill att du skall göra? Fria Ligans regler gällande tärningarna och hur dom fungerade är riktigt smidiga och enkla att hålla koll på vilket gör det hela väldigt inbjudande till fortsatt spelande.

Spelledaren (eller rättare sagt Game Mother som det heter inom Alien RPG) för äventyret jag spelade på Roll20 går under namnet Casey och rekommenderas varmt då han med varsam hand ledde oss framåt och dessutom satte en bra stämning på vårat äventyr med lite stämningsfull musik som man kunde ta del av om man ville. Det var rejält med "motstånd" vi möttes av men vi överlevde nätt och jämnt den här gången. 

Jag har fått prova på och fått en vis smak på vad Alien RPG kan bjuda på. Jag ska sätta mig in mer i reglerna och spela lite mer av detta och några av Fria Ligans andra rollspel då vissa utav dem har samma grundregler när det gäller hur tärningarna fungerar i spelen. Det var dock bra mycket jobbigare om man jämför med "Call Of Cthulhu" som är ett mer undersökande, detektivliknande spel med mindre inslag av kamp. Alien RPG innehöll bra mycket mer action och känslan av att man är jagad var en stor del av äventyret "Last Days Of Hadley´s Hope".

Man har som sagt en karta att följa vilket inte är lika vanligt i dom äventyr av  "Call Of Cthulhu" jag har spelat. det underlättar väldigt mycket och det är på sätt och vis ett "Dungeon Crawler" RPG som man spelar så är man van vid Dungeons & Dragons och liknande spel så kommer man att känna igen sig väl i spelsystemet.

Att spela Call Of Cthulhu

11/20/2021

Nu är jag en nykläckt rollspelande kyckling, en sådan där liten blind liten rackare som lever om än nätt och jämnt.

Har nyss avslutat min andra omgång av Call Of Cthulhu från Chaosium Inc som är ett rollspel och som dessutom går att spela online via sådana underbara tjänster som https://startplaying.games/ där man kan hitta ett spel och https://roll20.net/ där man genomför själva spelet med en "Game Master" man hittat via den första länken.

Kommunikationen (via ett headset) sker via Discord. Det blir en hel del pratande så ett headset och mikrofon äro ett måste.

Jag har länge som den fantast av H.P Lovecraft's historier längtat efter att på ett annat sätt en via läsandet av hans berättelser tillbringa tid i något som liknar hans galna historier har jag via startplaying.games fått chansen att hitta ett spel att delta i.

Allt sköts via webben och själva spelandet gör man hos roll20.net på webben där man kan få lära sig grunderna, hur allt fungerar med slag av tärningar, färdigheterna din karaktär har och hur man drar poäng från Sanity när saker och ting går totalt åt helvete för det gör det för eller senare när man spelar Call of Cthulhu. 

Im rambling, jag vet men har du ett uns av fantasi, är lite äventyrlig och känner att du vill ha mer krydda i dit vanliga liv och kanske vill vara prova på att vara en helt annan människa om än så för ett par timmar så varför inte prova på att ge rollspelandet ett försök.

Har som sagt bara spelat två gånger. Första gången fick jag skapa en egen karaktär som slutade i att jag blev en feg cigarrbolmande taxichaufför. Denna gång fick man ta ut svängarna och allt var annorlunda.

Vi spelade äventyret A Message of Art och det beskrivs på följande vis (på Engelska och allt)

The investigators are invited to attend the closing party of the Salon de la Rose + Croix, rubbing shoulders with the Parisian elite, while finding out that the cost of truly great art is sometimes death.

 

Jag fick välja bland färdiga och redan skapade karaktärer vilket innebar att jag kunde vara en karaktär helt olik mitt riktiga jag . Karaktären jag valde var Donatien Benoit. 

En arrogant Journalist/Konst kritiker, en sådan som tycker att han är lite bättre och dessutom ser ner på de flesta runtomkring honom. Enligt den mycket duktiga spelledaren så lyckades jag rätt bra i rollen som min karaktär, detta spelet utspelades i Paris under 1920'talet och som ensam Europe så lyckades jag som halvtafflig Svensk med de franska uttalen någorlunda men i slutändan så hjälpte det föga.

Jag avslutade spelet ovetandes om vad som utspelat då jag vaknade upp sittandes på en stol i ett sjukhus. Vad jag själv vet utanför min karaktär i spelet är att mitt sällskap skulle besöka ett konstnärs-par då en kvinna i sällskapet ser något som liknar armarna från en bläckfisk gjorda av trä vid en sjö och en kvinna i sällskapet bestämt sig för att kasta en sten i sjön av någon helt oförklarlig och idiotisk orsak.

Det fick min rollspelskaraktär lida för då han inte skall inte vara feg utan bestämmer sig för att försöka rädda kvinnan som dräper i backen då som snart efter att hon har kastat en sten i sjön fått en arm i form av bläckfisk av trä i skallen slutar där, uppvaknande på en stol i ett sjukhus ovetandes av vad som nyss har hänt. Man ska inte kaste sten vare sig i glashus eller i en sjö där något mystiskt bubblar under ytan.

Innan allt detta hände så har man varit på en bjudning på ett galleri, sniffat skum rök på ett vernisage och sett in i framtiden där en kropp ligger på en toalett med halva skallen bortblåst bara för att minuter senare fått uppleva det man nyss förutspå ska hända i något rus där någon skum rök inandats. Allt detta utspelat i Paris någongång under 1920-talet tillsammans med en massa underbara medspelare som är karaktärer i form av konstnärer, förläggare eller enbart hiskeligt skumma människor.

Det slutade inte bra, lite stukat kan vi säga. Min rollkaraktär dog i alla fall inte men fick en rejäl minnesförlust, vart inte heller skogstokig men det var säkerligen bara en tidsfråga. Mycket mer än vad jag skrivit här hände, mycket var sådant som inte skulle hända i den riktiga världen men det är lite det som är charmen med rollspel. Att ställas inför saker som inte är rimliga, slå tärningar och se hur ens karaktär lyckas med dem val man gör och försöka överleva i dessa situationer. Att få vara någon annan ett par timmar och ställas inför orimligheter bortom vår egen verklighet.

Detta kommer det att bli mer utav, nästa gång ska jag ta ut svängarna ännu mer och om vi på något vis kommer i närheten av något bläckfiskliknande så kanske det är jag som väljer att göra Calamari Pytt av allt eller så sakteliga förlora alla mina Sanity points, skrika, gömma mig och hoppas att dom digitala tärningarna rullar rätt,

 

 

'Tief gesunken' med Bohren & Der Club Of Gore

10/31/2021

Visst är det mörkt och visst fan är det otroligt vackert? Ännu ett fynd som Spotify vaskat fram till mig, bandet heter Bohren & Der Club Of Gore och låten har titeln Tief Gesunken

 

Categories music